Det fanns ett skriande behov av ytterligare en blogg. Tror ni mig inte så kan jag ju säga att jag aldrig tidigare haft en blogg som handlat om cykling. Däremot har jag en som handlar om ekonomi, politik och sådant tjafs. Där har jag förstås då och då fått utlopp för min bitterhet. Men inte systematiskt. Som nu.
Någorlunda lång historia kort: 1999 under Vuelta a España så upptäcker jag att cykel är en fascinerande sport. Till och med under långa till synes odrägliga spurtetapper finns det små nyanser som gör allt spännande. Om ni frågar er vad det skulle kunna vara för nyanser så ska ni få era svar. Men inte idag, utan genom att följa denna blogg.
Den etapp som jag minns mest av allt slutade i Ávila, en sisådär 10 mil väster om Madrid. Relativt högt belägen stad med omkringliggande berg gör att de etapper som slutar där brukar vara något att se fram emot. Så även 1999.
Mannen i blått, vitt och rött som vinner är belgaren Frank Vandenbroucke. Eller snarare, det var belgaren Frank Vandenbroucke. Igår hittades han död, i Senegal. 34 år gammal. Och för min del så var det ingen större överraskning. Vinsten i Ávila var inte den allra största, men det avslutade en säsong som blev kulmen på hans karriär. Efter detta så gick det utför; han flyttade runt bland olika lag, blev avstängd, kom tillbaka och fick bra resultat men utan att vinna. Han var ofta med, men sällan direkt närvarande och när han omtalades så handlade det inte sällan om droger, sprit och doping.
Sorgligt nog så handlar det också om det nu när han har dött.
Då kan man förstås undra varför man inleder en ny blogg med ett inlägg om Frank Vandenbroucke. Tja, någonstans ska man ju börja. Och börjar man där så kan det bara bli bättre.
