Den belgiska tidningen Humo har i sitt senaste nummer en intervju med Johan Bruyneel. Enligt danska cykel-sidan Feltet så klagas de friskt över dopingtester under Tour de France. Bruyneel tycker att det finns en slagsida i testerna, där de franska lagen testas lite och där framför allt det Astana-stall där han var chef testades för mycket.
Personligen tycker jag inte att det är så underhållande när cyklister (eller idrottare över huvud taget) och dess ledare gnäller över dopingtester; hur ofta och när de utförs. Har man ett trovärdighetsproblem så är det läge att i stället bita ihop. Särskilt när man är lite snett ute, som Bruyneel.
”Under dette års Tour de France blev der foretaget i alt 786 dopingkontroller. Af dem blev de 81 foretaget på Astana-ryttere. Team Saxo Bank var nr. to på listen med 59 kontroller, mens Team Columbia var treer med 56”, fortæller Bruyneel.
”Men så skal man lige kigge på, hvordan de franske hold blev kontrolleret: Cofidis blev kontrolleret 26 gange – Francaise de Jeux også 26 – mens Bouygues Telecom havde 23 kontroller”.
Med andre ord, så blev Johan Bruyneels og Lance Armstrongs Astanamandskab altså kontrolleret næste fire gange oftere end fx det franske Bouygues Telecom. Og stod for mere end 10 % af samtlige kontroller. Det er jo tankevækkende tal for enhver statistiker.
Nu har jag tyvärr inte koll på det senaste schemat över vilka som väljs ut till dopingtester. Men tidigare har det varit etappsegraren, ledaren och ett antal slumpmässigt utvalda cyklister. Gissningsvis har det inte blivit mindre resultatinriktat på vis att man ägnar sig mindre åt de som håller sig framme i tävlingen, snarare tvärtom. Alltså kan man förvänta sig att de lag som faktiskt gör resultat och de lag där man kan förvänta sig att de kommer göra resultat kommer att testas mer än om det bara handlade om ett slumpmässigt urval.
Av de franska lagen som nämns så hade Bbox Bouygues Telecom störst framgångar, två etappsegrar genom Thomas Voeckler och Pierrick Fedrigo. Men utöver det var det ganska slätstruket, bara några podieplaceringar och i sammandraget hade de inte mycket att räkna med. Jämför då med Astana, Saxo Bank och Columbia som tillsammans vann 12 etapper och hade alla tre podieplatserna (och 5 bland de 6 främsta).
Bruyneel har fått för sig att det är Lance Armstrong som är extra utsatt. Även här finns det förstås en förväntan beroende på Armstrongs resultat, han var med och vann lagtempot och han höll sig framme under hela tävlingen. Det är något motsägelsefullt att tycka att Armstrong gjorde en bra Tour resultatmässigt och sedan klaga på antalet dopingprov. Hade Lance harvat i gruppetton hade det varit en sak, men nu gjorde han ju inte det.
Dessutom, får man tro de data som Livestrong lämnade ut efter Touren så testades Armstrong nio gånger under tävlingens gång. Tio gånger om man tar med läkarundersökningen som genomfördes två dagar innan starten i Monaco. Det tycks mig inte som att Armstrong skulle ha blivit testad exceptionellt ofta.
Men nu vet Johan Bruyneel redan om allt detta. Och det handlar inte om statistik, utan om politik. För det är svårt att tolka Bruyneel utan att ta hänsyn till den kritik som AFLD, den franska organisationen mot doping, riktade mot den Internationella Cykelunionen för några veckor sedan där det sades att UCI hade varit alldeles för slappa under Tour de France. Särskilt Astana hade gynnats. Då är det förstås lämpligt att försöka slå tillbaka och hävda att Astana har varit onaturligt utsatta.
Tyvärr följde jag inte riktigt med i den lilla härvan kring AFLD:s anklagelser, men jag har ett svagt minne av att det var några omständigheter som de bortsåg från i sin kritik. Omständigheter som gjorde att det kanske inte var ett så uppenbart problem. I vilket fall som helst så är det förstås alldeles för mycket politik i dopingfrågan, både från anti-dopingorganisationerna och från cyklisterna.
Uppdatering:
Cyclingnews har en lång artikel om intervjun med många citat.
